|
Bingsjö - Folkmusikens Eldorado?
Svedjebrukare från Finland
grundade
Bingsjö by
I slutet av 1500-talet började en våg av svedjebrukare från
Finland vandra in till olika ”ödeområden” i bl. a. Dalarna,
Hälsingland, Gästrikland, Medelpad och Värmland. Till skillnad från
många bönder i Sverige satsade de nästan uteslutande på svedjebruk.
Detta gick till så att man tände eld på skogsområden och på den
brända ytan ”svedjan” odlade man råg som gav rikliga skördar i några
år. Efter ganska kort tid hade sen den mesta näringen försvunnit ur
jorden, odlingen upphörde och allt fick växa igen till skog igen. Då
brände man ett nytt skogsområde och det hela började från början
igen.
Svedjebruket krävde stora arealer mark och i exempelvis
Savolaxområdet i Finland hade människorna helt enkelt slut på mark
att svedja, vilket var en av orsakerna till att de ville flytta. Det
var framförallt kung Karl den IX som fick igång det hela på bred
front genom att ge Savolaxborna och andra rätt att flytta till
obebyggda platser i Sverige –och slippa betala skatt de första 7
åren.
Under missväxtåren på 1600 och 1700-talen drabbades inte
svedjefinnarna lika hårt på grund av den framgångsrika odlingstekniken och
de klarade sig förhållandevis bra. Det finska språket försvann dock
oftast snabbt, dels genom anpassning till gällande språk i bygden,
och dels eftersom det fördes en aktiv försvenskningspolitik på
1600-talet. Framförallt eftersom man erövrat nya landskap från
Danmark/Norge och att regeringen ville införa det svenska språket
överallt.
Rättviks Finnmark var fäbodmarker för bönder från Rättvikstrakten
och platsen som nu heter Bingsjö hette då Byggningssjön. Ett
kungligt tillstånd för bosättning kom 1626 då den förste
svedjebrukaren kunde bygga sig ett ”pörte”. Fler kom, ibland efter
en ”mellanlandning” i Gästrikland, och en by började ta form.
I början av 1700-talet fanns det 7 gårdar i Bingsjö. Människorna här
var nu i princip införlivade med landsbygdskulturen i socknarna runt
i kring. En egen finnmarkskultur växte fram och man umgicks flitigt
mellan byarna Bingsjö, Dalstuga, Finnbacka och även små byar på
andra sidan landskapsgränsen, i Hälsinglands Finnmark. Samtidigt
växte en parallell kultur fram i de bruk (exempelvis Svabensverk)
som etablerades här, en kultur som verkar ha varit lite isolerad mot
sin omgivning. Finnmarksborna hade dock stor nytta av bruken
eftersom de kunde sälja sina jordbruksprodukter, exempelvis smör och
ost, eller kol och vilt från skogen.
Bingsjö och folkmusiken
I början av 1800-talet fanns det ca 20 gårdar Bingsjö och
finskan var borta som allmänt språk. De nedteckningar som finns om
hornmusiken från mitten av 1800-talet visar melodier som är typiska
för östra Dalarna så inte heller i musiken verkar något finskt arv
ha levat kvar.
Svedjebruket levde kvar länge i byn. Hjort Anders berättade från sin
uppväxt i byn på 1870-talet om hur arbetet med svödan (svedje-åkern) gick
till och att familjen kunde leva på denna råg. De behövde knappt
odla någonting inne i byn. Befolkningen i Bingsjö hade nu vuxit till
över 220 personer vid slutet av 1870-talet.
En av de märkligaste sakerna med den lilla byn Bingsjö är att det
fanns ett så stort antal spelmän (troligen ett 30-tal i mitten av
1800- talet) och en enorm skatt av fantastiska låtar. Spelmän från
Finnmarken hyrdes för att spela till bröllop miltals bort i ex. Rättvik och Boda.
Karl Sporr säger enligt ett citat från 1922;
|
”I Bingsjö fanns
en ofantlig rikedom på låtar, kanske större än i någon annan Dalsocken, och här lever det
äldsta och mest förtrollade spelsättet kvar”.
En av förklaringarna till den rika musiken, kan vara att trots att
Bingsjö låg ”långt bort”, så kom det många influenser hit. Bingsjö
var en knutpunkt för resenärer mellan Dalarna och Hälsingland.
Kontaktytorna var stora också genom handeln med bruken.
Byn var
välmående även på grund av den effektiva odlingstekniken.
Befolkningen växte under 1800-talet och många Bingsjöbor gjorde
arbetsvandringar till Hälsingland och andra delar av Dalarna. Här
fanns det goda möjligheter att få musikaliska intryck och ”byta
låtar med varandra”.
Befolkningen växte så kraftigt under 1800- talet att det till slut
inte fanns mark eller inkomster för den stora befolkningen. En våg
av utflyttning skedde även en bra bit in på 1900-talet. Man flyttade bl a till Medelpad, Hälsingland, andra delar av Dalarna, Stockholm
samt till Amerika. Mellan åren 1900 och 1908 flyttade 45 personer ut
från Bingsjö. Idag bor det mellan 80-100 personer i Bingsjö by.
En av dem som flyttade ut från Bingsjö denna tid var Hjort Anders
Olsson. Han satsade redan under tidigt 1900-tal på att turnera runt
i Sverige med sin musik och blev sedan en av landets mest
uppmärksammade spelmän. Denna musik, som i Bingsjö hade varit en
bruksmusik, för dans, bröllop, begravningar mm blev till
konsertmusik i Anders tappning.
En annan av de fantastiska spelmännen i Bingsjö, jämnårig med Anders
var Päckos Olle. Päckos Gustaf berättade för mig att Olle spelade
trolskt –det var rent obegripligt vilket ”jum” han kunde få fram.
Päckos Olle levde hela sitt liv i byn och blev inte lika känd som
Hjort Anders. Men att döma av den musik hans son Helmer lämnade
efter sig, så var nog Päckos Olle en av Bingsjös bästa spelmän genom
tiderna.
Den stora spelmanslegenden från Bingsjö, och idolen både för Olle
och Anders var deras äldre släkting Pekkos Per, verksam på
1800- talet. Han var en av dem som fick mest spelningar utanför byn
och tjänade så gott på detta att han kunde leja ut det mesta
grovarbetet på gården och ägna sig åt lättare sysslor som att så!
Många är de polskor från Bingsjö som kallas ”polska efter Pekkos
Per”.
Bingsjöstämman
Päkkos Gustaf fick som
liten höra alla byns duktiga spelmän. Det var Päckos Olle (far till
Helmer), Nylandspojkarna och många fler. Gustaf hade redan från
början ett mycket stort intresse för musiken och började lära sig
spela fiol på egen hand.
På 60-talet samlades allt oftare spelmän hemma hos Gustaf och Svea
Päkkos på Pekkosgården. Det var Sveas far Petters Erik, Mats Arnberg
och Påhl Olle mfl.
1969 kom Agne Bäckström på en idé att man kunde ha en spelmansstämma
i Bingsjö, och han frågade Svea om hon kunde stå för
kaffeförsäljning på Pekkosgården. Man kunde ju då samtidigt ha en
konsert på byns fina orgel från 1700-talet. Peo Österholm berättade
för mig att ytterligare en anledning till att Bingsjöstämman kom
till, var att man ”flyttade” en stämma som man tidigare haft i
Leksand vid denna tid på året.
Svea hade förberett sig på ett 50-tal besökare, men det kom minst
450 stycken! Och alla ville ju ha kaffe eftersom det var mycket
kallt och dimmigt ute denna kväll. Gustaf tyckte att det var för
mycket folk – han var väl inte så mycket för stora folksamlingar. När
det året därpå började bli flera tusen människor, höll sig Gustaf
mest inne på Pekkosgården med en mindre grupp av de närmsta
spelmanskompisarna. |
Stämman växte år för år i antalet
besökare och centrum för stämman blev Pekkosgården där man kunde
köpa kaffe och korv med ”tuttul” (tunnbröd) av Svea.
Antalet besökare var år;
1973: ca 10 000
1974 ca 15 000
1975 ca 25-30 000
Denna nivå höll sig till början av 1980-talet, men sedan sjönk
antalet och under 2000 –talet har det legat på ca 10 000 besökare
varje år. Men det är ändå fantastiskt av byborna i denna lilla by
att kunna ordna en så stor folkmusikfest som Bingsjöstämman varje
år!
Under mitten av 1980-talet var jag en av dem som höll mig inne på
Pekkosgården hos Gustaf och Svea under stämman. Jag minns hur Gustaf
försökte förklara karaktären på en bingsjöpolska; Det ska vara blått
förstår du, sa han till mig. Hur är det då?, frågade jag. Gustaf
spelade en polska och förklarade. ”Den här har jag lärt mig av
”Svödda” (Jonas Svedberg – spelman från Bingsjö) – han tralla den för
mig. Det gick att tralla blått också. Men det finns ingen som spelar
blått nu för tiden, och ska dom göra blått så blir det Leksandstoner
istället. Blått är det när det blir förskjutet, tonen blir sirlig på
nått vis – sur.” Genom sitt sätt att förmedla en alldeles speciell
glöd i låtarna inspirerade Gustaf många till uttrycksfullt spel av
Bingsjöpolskor.
Bingsjöpolskorna fascinerade mig och många andra i ”folkmusikvågen”.
Låtarnas unika kombination av vara både melodiösa, medryckande och
suggestivt spelade i en dansvänlig, jämn men energirik - nästan
slängpolskeliknande takt, får bli min personliga förklaring till
deras höga kvalitéer. Bingsjöpolskorna tillhör de polskor som
spritts mest både inom och utanför landets gränser och har varit,
och är, självklara låtar i de flesta spelmäns allspelsrepertoar.
Päckos Helmer och dans- musiken
Helmer levde i Bingsjö
mellan 1905 och 1985 och var son till Päckos Olle. Helmer hade
alltså en god lärare och förebild i sin far. När pappa spelade fick
Helmer till en början lära sig att sekundera, den ursprungliga
formen för att spela andrastämma, och samtidigt markera takten. Han
blev snabbt en mästare på detta vilket senare gjorde honom till en
eftertraktad spelman. Helmer blev folkets spelman i Bingsjö. Skulle
det spelas till dans var det Päckos Helmer som gällde.
År 1975 kom ett gäng glada ungdomar från Täby Spelmansgille i en
minibuss till spelmansstämman i Bingsjö. Fokmusikvågen hade tagit
fart på allvar. I Bingsjö lärde de känna både Päckos Helmer och en
annan fin spelman, Jonas Svedberg. Den första spelstunden med Helmer
utvecklade sig till en vänskap som varade fram till Helmers bortgång
1985. Helmers spel var sirligt och ålderdomligt. Det fanns en
sugande suggestiv rytm i hans spel. Han hade en diger låtrepertoar
och ett formidabelt låtminne. Reidar Hammarsten var en av ungdomarna
från Täby. Han lärde sig 103 låtar av Helmer och gjorde det till sin
livsuppgift at förvalta dem. (Texten om Helmer har huvudsakligen
hämtats ur häftet till skivan ”Dansmusik från Bingsjö”, och har skrivits av Reidar Hammarsten.)
Reidar har nu spelat låtarna i över 30 år och under senare år har
han dessutom lärt ut Helmers musik till dagens medlemmar i Täby
Spelmansgille. Vi vill gärna sprida denna härliga musik vidare, och
det bästa vi vet är när vi får chansen att spela den till fulla
dansgolv! 24 polskor efter Päckos Helmer finns nu på vår nya skiva,
”Dansmusik från Bingsjö”. Man kan
gå in och beställa ett ex på
www.tabyspelmansgille.se !
Micke Löfroth
Ordförande i Täby Spelmansgille |